Månad: november 2023

Målstyrningen står i vägen för AI

Årets buzzword har onekligen varit AI. Artificiell intelligens. Överallt pratar och skriver folk om det, och då framförallt generativ AI och ChatGPT. I skolsammanhang har diskussionen ofta kommit att handla om fusk, men också om möjligheter. Här skulle jag vilja komplettera samtalet med tanken om att det svenska skolsystemet i sig är konstruerat på ett sådant sätt som gör att det blir särskilt sårbart för teknologer såsom AI. Problemet ligger i den svenska skolans målstyrning.

En konsekvens av målstyrningen i skolan är att vi tenderar att mäta lärande utifrån måluppfyllelse. Problemet med målrelaterad pedagogik är att den riskerar att leda till en praktik där eleverna primärt skapar produkter som skall bedömas. Det kan handla om att skriva ett vetenskapligt PM, att författa en rapport eller ett gymnasiearbete. Men lärandet sker i processen, vägen till den färdiga produkten. Målrelaterade utbildningssystem blir därför särskilt utsatta för teknologer såsom generativ AI som automatiserar processer. Risken är att det skapar incitament för byggandet av kunskapsslott av luft. Det ser bra ut, men inuti är det bara tomt.

För att hantera dessa utmaningar och ta tillvara på potentialen av AI i skolan, behöver vi därför tänka om. Vi behöver minska fokusering på måluppfyllelse och börja mäta faktiskt utbildningseffekt. Detta kräver bland annat en tydlig progression i ämnen med definierat innehåll och mål. Exempelvis behöver ett ämne som svenska omvärderas där skrivandet som en aktivitet i sig uppvärderas. För att travestera Karin Boye: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd”. Meningen ligger inte i den färdiga produkten, och därför behöver vi skapa incitament för att värdesätta processen mer.

Det svenska utbildningssystemet står inför ett vägskäl. För att inte gå vilse behöver vi reformera det. För att få fart frammåt behöver vi paradoxalt nog kanske göra mer som vi gjorde förr. Gör vi inte det riskerar vi att hamna i en situation med ökad ojämlikhet och allt fler elever som lämnar skolan utan tillräcklig kunskap. Men om vi gör det kan vi skapa ett sammanhang där vi tar tillvara på de möjligheter som AI faktiskt erbjuder. Vi behöver säkerställa ett skolsystem där teknologin tjänar som ett verktyg för verkligt lärande, snarare än ett sätt att enbart uppnå yttre mål.

* Bilden ovan är en del av en serie illustrationer skapade av franska konstnärer mellan 1899 och 1901. Dessa konstnärer föreställde sig hur Frankrike skulle kunna se ut ett sekel framåt i tiden. Illustrationen skildrar en fransk skolklass såsom man tänkte sig den år 2000. Fler av dessa bilder kan du hitta här.

Den goda berättaren fick fler barn

Häromdagen började jag titta på Historien om Sverige, SVTs nya storsatsning. Särskilt roligt är att serien fångar mina barn, vilket lett till att deras intresse för historia har exploderat. Men att jag skriver här beror främst på en detalj som nämndes i det första avsnittet – att forskning pekar på att goda berättare under stenålden fick fler barn än andra. Intressant. Men varför? Och hur vet man det?

Efter lite efterforskning fann jag den studie resonemanget troligtvis bygger på. Det rör sig om en studie från 2017 där ett brittiskt forskarlag följt en grupp människor, Agta-folket, på Filipinerna som fortfarande lever som på stenåldern. I studien utforskades påverkan av berättande på samarbetsbeteenden hos människor som lever som jägare och samlare. Det framgick att berättandet fyllde en viktig funktion i det att det koordinera beteenden såsom samarbete, könsjämlikhet och egalitarianism. Man såg också hur skickliga berättare i detta sammanhang erhöll hög status och hade fler partners. Det var därför de fick fler barn.

Denna forskning ger en fascinerande inblick i hur berättandet utgör en kärnkomponent i mänsklig kultur. Den visar på att förmågan att effektivt kommunicera och berätta historier har varit en viktig överlevnadsförmåga under mänsklighetens tidiga utveckling. Här behöver vi påminna oss att även om vi lever i en högteknologisk modern värld så är vi evolutionärt präglade av den värld stenåldersmänniskan levde i. Vi bär med oss de anpassningar som tusentals generationer utformat och burit fram. Forskning som pekar på att berättandet spelat en viktig roll under all denna tid säger därför något om varför berättande fortfarande är viktigt för oss.

Som lärare leder detta mig till frågan: hur påverkas dagens pedagogiska landskap av minskat fokus på berättandet som undervisningsmetod, särskilt i en tid då undervisningsmetoder som problembaserat lärande har blivit alltmer framträdande? I svensk skola har sedan 90-talet en förskjutning ägt rum från traditionellt berättande och instruktion till metoder där eleverna uppmuntras att själva söka information, ofta via datorer. Här finns en risk att vi förbiser vikten av berättande i utbildningssammanhang. Skickliga berättare, i form av lärare, kan spela en avgörande roll i att engagera elever, framkalla känslomässiga reaktioner och förmedla komplexa koncept på ett sätt som är lättare att förstå och minnas.

När vi reflekterar över Agta-folkets användning av berättelser för att förmedla viktiga värden och kunskaper, blir det påminnelse om att berättande kan vara en kraftfull metod för att organisera samarbete och främja sociala färdigheter bland elever. Det kan också hjälpa till att skapa en känsla av gemenskap och tillhörighet i klassrummet. Dessa är viktiga aspekter av lärande som inte alltid kan uppnås genom mer individuellt och teknikbaserat lärande.

Därför är det viktigt att finna en balans. Även om moderna pedagogiska metoder och digitala verktyg har mycket att erbjuda, bör vi inte glömma bort berättandets kraft. Den destruktiva idén om att lyssnande är en passiv aktivitet behöver utmanas. Lärare som berättar och instruerar kan inspirera och motivera elever på ett sätt som svårare kan uppnås genom enbart skärmbaserade aktiviteter.

Denna reflektion kring berättandets roll i utbildning är särskilt relevant idag, när vi ser en förändring i hur kunskap förmedlas. Det påminner oss om att även om våra verktyg och metoder utvecklas, finns det vissa uråldriga principer, såsom kraften i en bra berättelse, som fortsätter att ha djupgående betydelse och värde.

Hur skulle Beatles 13e album ha låtit?

I dagarna släppte The Beatles en ny singel, Now and then. 53 år efter att bandet upplöstes.

John Lennon skrev låten 1970, när Beatles fortarande fanns. Sju år senare sjöng han in en demo. Med hjälp av AI har kvalitén på denna demo förbättrats. Resten är ett ihopplock. George Harrisons gitarr kommer från en inspelning gjord 1995. I nutid har Ringo Starr och Paul McCartney adderat trummor, gitarr och piano. Det låter fantastiskt. Alex Schulman skrev i en krönika i DN att han lyssnade på låten medan han körde bil och blev så tagen att han fick stanna och gråta. Överdrivet? Nej, för jag erfor faktiskt precis samma sak. Det är märkligt det där, vad musik kan göra med en.

Vi har alla våra favoritartister och ofta anser vi att ett visst album, eller en viss period var artistens peak. Ofta är det något som vi vill ha mer utav, och med AIs hjälp kommer vi att få detta (eller åtmindstone illusionen av det). Denna utveckling kommer att leda till att för den som exempelvis tyckte att Depeche Mode spårade ur efter Violator, men som ändå vill ha fler Depeche Mode-album, kommer att kunna få låtar genererade som är unika men som låter som Depeche Mode lät runt 1990.

Det är inte science fiction. Tekniken är redan här. Beatles Now and Then är bara ett i raden av exempel. Det kommer att komma mer. Teknikutvecklingen gör det allt enklare och mer tillgängligt, och efterfrågan kommer inte att saknas. Men det väcker också frågor. Hur tänker vi med upphovsrätten? Kan man kräva upphovsrätt på ett uttryck och sound?

Men kanske är de främsta frågorna hur vi skall förhålla oss till det hela och vad detta gör med oss. Om jag reflekterar över mitt eget musiklyssnande erfar jag tydligt hur detta har förändrats med streaming. När jag som fattig student åkte till Skivhugget eller Bengans för att köpa en skiva så var det en investering. Det gav ett incitament till att verkligen lyssna på den där skivan, och på de där spåren som jag numera allt för enkelt kan hoppa över. Men så här i efterhand är många av spåren med lite initialt motstånd de som jag kommit att uppskatta mest. Så vad händer när vi allt mer matas av minsta möjliga motstånd? Samtidigt som The Beatles Now and Then verkligen berörde mig.

Vad tänker du?

Tips! För alla musikintresserade rekomenderar jag Rick Beato s YouTube-kanal där han för ett tag sedan just adresserade AI-genererad musik.