Häromdagen började jag titta på Historien om Sverige, SVTs nya storsatsning. Särskilt roligt är att serien fångar mina barn, vilket lett till att deras intresse för historia har exploderat. Men att jag skriver här beror främst på en detalj som nämndes i det första avsnittet – att forskning pekar på att goda berättare under stenålden fick fler barn än andra. Intressant. Men varför? Och hur vet man det?
Efter lite efterforskning fann jag den studie resonemanget troligtvis bygger på. Det rör sig om en studie från 2017 där ett brittiskt forskarlag följt en grupp människor, Agta-folket, på Filipinerna som fortfarande lever som på stenåldern. I studien utforskades påverkan av berättande på samarbetsbeteenden hos människor som lever som jägare och samlare. Det framgick att berättandet fyllde en viktig funktion i det att det koordinera beteenden såsom samarbete, könsjämlikhet och egalitarianism. Man såg också hur skickliga berättare i detta sammanhang erhöll hög status och hade fler partners. Det var därför de fick fler barn.
Denna forskning ger en fascinerande inblick i hur berättandet utgör en kärnkomponent i mänsklig kultur. Den visar på att förmågan att effektivt kommunicera och berätta historier har varit en viktig överlevnadsförmåga under mänsklighetens tidiga utveckling. Här behöver vi påminna oss att även om vi lever i en högteknologisk modern värld så är vi evolutionärt präglade av den värld stenåldersmänniskan levde i. Vi bär med oss de anpassningar som tusentals generationer utformat och burit fram. Forskning som pekar på att berättandet spelat en viktig roll under all denna tid säger därför något om varför berättande fortfarande är viktigt för oss.
Som lärare leder detta mig till frågan: hur påverkas dagens pedagogiska landskap av minskat fokus på berättandet som undervisningsmetod, särskilt i en tid då undervisningsmetoder som problembaserat lärande har blivit alltmer framträdande? I svensk skola har sedan 90-talet en förskjutning ägt rum från traditionellt berättande och instruktion till metoder där eleverna uppmuntras att själva söka information, ofta via datorer. Här finns en risk att vi förbiser vikten av berättande i utbildningssammanhang. Skickliga berättare, i form av lärare, kan spela en avgörande roll i att engagera elever, framkalla känslomässiga reaktioner och förmedla komplexa koncept på ett sätt som är lättare att förstå och minnas.
När vi reflekterar över Agta-folkets användning av berättelser för att förmedla viktiga värden och kunskaper, blir det påminnelse om att berättande kan vara en kraftfull metod för att organisera samarbete och främja sociala färdigheter bland elever. Det kan också hjälpa till att skapa en känsla av gemenskap och tillhörighet i klassrummet. Dessa är viktiga aspekter av lärande som inte alltid kan uppnås genom mer individuellt och teknikbaserat lärande.
Därför är det viktigt att finna en balans. Även om moderna pedagogiska metoder och digitala verktyg har mycket att erbjuda, bör vi inte glömma bort berättandets kraft. Den destruktiva idén om att lyssnande är en passiv aktivitet behöver utmanas. Lärare som berättar och instruerar kan inspirera och motivera elever på ett sätt som svårare kan uppnås genom enbart skärmbaserade aktiviteter.
Denna reflektion kring berättandets roll i utbildning är särskilt relevant idag, när vi ser en förändring i hur kunskap förmedlas. Det påminner oss om att även om våra verktyg och metoder utvecklas, finns det vissa uråldriga principer, såsom kraften i en bra berättelse, som fortsätter att ha djupgående betydelse och värde.